Migrationspolitiskt program | Partiprogram | Medborgerlig Samling

Medborgerlig Samling

Europeiskt system Det saknas egentligen anledning för Europa att exempelvis ta emot spontanansökningar från människor som anlänt via Nordafrika, då Afrikanska Unionen redan 1969 skrev under Flyktingkonventionen, där man betonar att kontinentens problem och situationen för flyktingar är en inre angelägenhet, som man själv ska hantera i samarbete med UNHCR. Den ekonomiska migrationen och smugglingsindustrin som den göder bör aldrig uppmuntras, utan kraftfullt motarbetas av europeiska länder. MED förespråkar en princip där varje region eller kontinent tar ansvar för asylansökningar och eventuella behov av fördelning av skyddsbehövande vid massflykt i sina egna länder. Endast kvotflyktingar och enstaka välkända, klart dokumenterade och identifierade dissidenter, politiska konventionsflyktingar kommer då att tas emot bland utomeuropéer i Europa/EU. Vissa resurser eller förnödenheter kan man även bistå med till andra kontinenter. Under och direkt efter det andra världskriget var de flyktingar som fanns i Europa inomeuropeiska och hur framtida flyktingströmmar kommer att se ut vet vi ingenting om. Tillfälligt skydd bör dock alltid ges i första säkra närområde för snabb, rationell och kostnadseffektiv insats. Några ytterligare lagliga vägar är heller inte påkallat, men den som i förväg har skaffat sig en anställning eller till exempel stipendium för studier i EU, med egen försörjning garanterad, bör kunna beviljas uppehållstillstånd. De länder som vill ta emot utomeuropeiska kvotflyktingar eller erbjuda en fristad till dissidenter och personer som av FN redan erkänts flyktingstatus ska kunna göra detta under legala ordnade former. Temporärt mottagande vid massflykt bör ske i anläggningar och centra i gränsområden eller andra länder, där långvarig vistelse och integration inte är målet, utan återvändande så snart möjligt. Endast ett fåtal länder är målet för alla de migranter utan asylskäl som anländer till Europa. En fördelning till andra medlemsstater är ointressant för dem och den fria rörligheten gör sannolikheten låg för att de som hamnat i oönskat land blir kvar där. Sverige, som under lång tid tagit emot över tillfredsställande integrationsförmåga, bör i alla händelser under överskådlig tid inte ta emot varken på kvoter eller nya asylsökare, tills problemen med allvarlig segregation har kunnat hanteras tillräckligt väl. EU bör bevaka sina gränser och vad gäller flyktingmottagande bör det gälla endast människor från den egna kontinenten, likt senare tids hjälp till ukrainare. Något självändamål för unionen att öka immigrationen finns inte, vilket inte betyder att man inte kan hjälpa till vid kriser i världen. Resurser till detta för att nå behövande personer bör då allokeras till rätt, aktivt identifierade områden och människor, där dessa befinner sig och inte genom passivt mottagande av ett stort antal asylsökare, vilka man på förhand vet saknar skyddsbehov. De som emigrerat till Europa för arbete och studier kan än mindre fördelas mellan medlemsstaterna i unionen, vilket ofta glöms bort i debatten, när det talas om solidariskt ansvar för migrationen. Olika medlemsstaters välfärdssystem gör också att pulleffekterna skiljer sig mycket åt. Sverige har där allt för länge stuckit ut för mycket och kan inte göra fler åtaganden för invandrargrupper med låg förmåga till anpassning i det svenska samhället och dess arbetsmarknad. För att optimera att resurserna – särskilt i tider av redan stort migrationstryck – är en övergång till uteslutande utomeuropeiska centra och kvotflyktingsystem enligt internationella överenskommelser oerhört angelägen. Det är i den omedelbara närheten till den plats människor flyr från, som man lättast kan konstatera vilka de är och varför de flyr. När människor tar sig längre bort, särskilt om de är utan dokument och påstår sig vara skyddsbehövande, är det mycket svårare att säkerställa att så verkligen är fallet. Flyktingkonventionen var från början inte alls tänkt att handla om sådana situationer, utan om kä

Medborgerlig Samling

Europeiskt system Det saknas egentligen anledning för Europa att exempelvis ta emot spontanansökningar från människor som anlänt via Nordafrika, då Afrikanska Unionen redan 1969 skrev under Flyktingkonventionen, där man betonar att kontinentens problem och situationen för flyktingar är en inre angelägenhet, som man själv ska hantera i samarbete med UNHCR. Den ekonomiska migrationen och smugglingsindustrin som den göder bör aldrig uppmuntras, utan kraftfullt motarbetas av europeiska länder. MED förespråkar en princip där varje region eller kontinent tar ansvar för asylansökningar och eventuella behov av fördelning av skyddsbehövande vid massflykt i sina egna länder. Endast kvotflyktingar och enstaka välkända, klart dokumenterade och identifierade dissidenter, politiska konventionsflyktingar kommer då att tas emot bland utomeuropéer i Europa/EU. Vissa resurser eller förnödenheter kan man även bistå med till andra kontinenter. Under och direkt efter det andra världskriget var de flyktingar som fanns i Europa inomeuropeiska och hur framtida flyktingströmmar kommer att se ut vet vi ingenting om. Tillfälligt skydd bör dock alltid ges i första säkra närområde för snabb, rationell och kostnadseffektiv insats. Några ytterligare lagliga vägar är heller inte påkallat, men den som i förväg har skaffat sig en anställning eller till exempel stipendium för studier i EU, med egen försörjning garanterad, bör kunna beviljas uppehållstillstånd. De länder som vill ta emot utomeuropeiska kvotflyktingar eller erbjuda en fristad till dissidenter och personer som av FN redan erkänts flyktingstatus ska kunna göra detta under legala ordnade former. Temporärt mottagande vid massflykt bör ske i anläggningar och centra i gränsområden eller andra länder, där långvarig vistelse och integration inte är målet, utan återvändande så snart möjligt. Endast ett fåtal länder är målet för alla de migranter utan asylskäl som anländer till Europa. En fördelning till andra medlemsstater är ointressant för dem och den fria rörligheten gör sannolikheten låg för att de som hamnat i oönskat land blir kvar där. Sverige, som under lång tid tagit emot över tillfredsställande integrationsförmåga, bör i alla händelser under överskådlig tid inte ta emot varken på kvoter eller nya asylsökare, tills problemen med allvarlig segregation har kunnat hanteras tillräckligt väl. EU bör bevaka sina gränser och vad gäller flyktingmottagande bör det gälla endast människor från den egna kontinenten, likt senare tids hjälp till ukrainare. Något självändamål för unionen att öka immigrationen finns inte, vilket inte betyder att man inte kan hjälpa till vid kriser i världen. Resurser till detta för att nå behövande personer bör då allokeras till rätt, aktivt identifierade områden och människor, där dessa befinner sig och inte genom passivt mottagande av ett stort antal asylsökare, vilka man på förhand vet saknar skyddsbehov. De som emigrerat till Europa för arbete och studier kan än mindre fördelas mellan medlemsstaterna i unionen, vilket ofta glöms bort i debatten, när det talas om solidariskt ansvar för migrationen. Olika medlemsstaters välfärdssystem gör också att pulleffekterna skiljer sig mycket åt. Sverige har där allt för länge stuckit ut för mycket och kan inte göra fler åtaganden för invandrargrupper med låg förmåga till anpassning i det svenska samhället och dess arbetsmarknad. För att optimera att resurserna – särskilt i tider av redan stort migrationstryck – är en övergång till uteslutande utomeuropeiska centra och kvotflyktingsystem enligt internationella överenskommelser oerhört angelägen. Det är i den omedelbara närheten till den plats människor flyr från, som man lättast kan konstatera vilka de är och varför de flyr. När människor tar sig längre bort, särskilt om de är utan dokument och påstår sig vara skyddsbehövande, är det mycket svårare att säkerställa att så verkligen är fallet. Flyktingkonventionen var från början inte alls tänkt att handla om sådana situationer, utan om kä